Jag vill inte bo i LO:s Sverige
I den bästa av världar sysslar facket enbart med att värna den anställdas roll på arbetsmarknaden. Fackföreningsrörelsen håller sig borta från partipolitiken. LO skänker inte sina medlemmarnas pengar till Socialdemokraterna, och driver inga kampanjer i syfte att stärka desamma. Tyvärr är verkligheten en annan.
Socialdemokratin har gått från folkrörelse, till ett parti likt vilket annat som helst. Det är inte längre självklart för arbetarfamiljen från Värmland att vara en del av socialdemokratin och tillbringa sin fritid i Folkets Hus. Debatten har vänt. Dagens väljare vill framåt. Dagens väljare är individer och inte kollektiv. Det hade varit önskvärt för den politiska debatten om socialdemokratin också anpassade sig till den verkligheten.
Men det gör de inte. LO släpper idag sin kampanj Mitt Sverige – och lägger därmed oerhörda mängder pengar på att sprida en så negativ uppfattning om Alliansen som möjligt. Med i redaktionen för kampanjen sitter bland annat en förbundsstyrelseledamot från SSU. Kampanjen gnäller mest på hur det ser ut i dagsläget, ”orättvisor” och ”otrygghet” lyfts fram. Att LO ger 3 kronor till Socialdemokraterna för varje ny medlem – och än desto mer i valtider – gör inte heller saken bättre.
Facket säger sig motverka lönespridning och kritiserar när chefer i näringslivet har höga löner – men samtidigt drar fackpamparna in rejäla ersättningar. VD:n för fackliga Folksam tjänar till exempel över 6 miljoner kronor. Vi ska heller aldrig glömma Wanja Lundby-Wedins svinigt höga arvoden, eller Hoffas semester i Franco-styrda Spanien.
Det är inte fult att tjäna pengar – tvärtom är det alldeles för svårt i Sverige idag. Vi behöver fler rika! Vi behöver en mer flexibel arbetsmarknad, där unga och invandrare enklare kan ta sig in och få ett första jobb. LO:s krav på ännu tryggare anställningar och högre skatter på inkomst kommer inte ta oss dit – tvärtom. Den politiken kommer slå hårt mot ungdomar och invandrare, som därmed hålls utanför arbetsmarknaden. Förhoppningsvis är parollen ”Mitt Sverige” åtminstone inte kopplat till den uttryckta fientligheten mot utländsk arbetskraft (se exempelvis vaxholmskonflikten).
Fackföreningsrörelsen borde lägga pengar, tid och engagemang på att skydda sina anställda istället för att stötta ett svenskt politiskt parti som inte längre tycks ha någon rationell verklighetsuppfattning. Dessutom känns LO:s kampanj grå och inaktuell. Jag är övertygad om att det största problemet på arbetsmarknaden inte är att anställningarna är för otrygga – utan att lagstiftningen är ridig och baseraspå att människor inte ska kunna klättra och göra karriär.
Men är det inte naturligt att fackföreningarna är motståndare till den politik som förs när den är inhuman och arbetarfientlig? De förändringar som gjorts för a-kassemedlemskap och borttagandet av avdragsgilla medlemsavgifter är en tydlig ståndpunktsmarkering mot arbetarna till arbetsköparnas fördel. Det vore minst sagt underligt ifall LO inte tog politisk ställning, oavsett deras relation till Socialdemokratin.
För mig handlar det om två grundinställningar:
1) Alla initiativ, alla idéer och all politik ska komma underifrån och börja hos människor.
2) Människor tycker olika, politisk åskådning handlar om värderingar!
Facket tar sig många märkliga friheter. Ska man gå med i facket för att stötta Socialdemokraterna? Varför skulle (S) nödvändigtvis vara bättre för enskilda medlemmar i facket än andra partier?
Jag tror inte en liberal politik är arbetarfientlig – och den är allt annat än inhuman, även om det med säkerhet finns enskilda arbetarfientliga partimedlemmar inom alliansen. Jag tror alla anställda gynnas av en rörligare arbetsmarknad där man med enkelhet kan byta jobb utan att oroas för att hamna på en otrygg plats i LAS-kön på sin nya arbetsplats, en arbetsmarknad där det är okej att tjäna pengar & göra karriär.
Facket ska vara partipolitiskt obundet och sträva efter att lyssna till sina medlemmar, man kan driva politik men idag är det ett problem att facket är starkt bundet till (S) och har tydliga samarbeten bland annat genom styrelserepresentation. (S) är med och tar fram vad LO ska driva för politiska frågor och därmed är inte LO:s kampanj en fråga om medlemmarnas intresse – utan om socialdemokraternas intresse. Däri ligger felet.