Min förhoppning är att Ask och Larsson hade TV:n på igår
Politikerna som försvarar dagens skadliga och moralistiska politik skjuter sig allt oftare i foten.
Det är fantastiskt att vi kommit så långt i debatten att avkriminalisering av cannabis idag kan diskuteras i SVT:s debattforum. Igår medverkade CUF Storstockholms ekonomisk-politiska talesperson Alfred Askeljung i SVT:s Debatt då det handlade om narkotikapolitik. Tillsammans med Carl-Johan Rehbinder, Liberaldemokraternas troligtvis vassaste debattör näst Alexander Bard, ägde han verkligen debatten.
Motståndarsidans stora argument var, inte helt överraskande: vi kan inte öppna portarna, för då öppnar vi upp för att människor kan röka på.
Som om människor inte skulle röka på idag? Att blunda för hur enkelt det idag är att komma över en joint – via organiserad brottslighet då dagens moralistiska politik är dåligt förankrad i verkligheten och bara leder til att människor får tag på sina droger på annat håll än det lagliga – är i princip lika illa som att blunda för hur mycket samhälleliga resurser som läggs på att skjuta missbrukarna utanför samhället, att låsa in människor som egentligen är i behov av vård samt att blunda för det internationella, vetenskapliga konsensus som talar för att en liberalisering av drogpolitiken även leder till ett minskat droganvändande. Detta har föreslagits av FN och varit framgångsrikt i bland annat Portugal och Holland.
Att avkriminalisering kan diskuteras i SVT:s debattforum är en vinst för oss alla. En öppen dialog kan säkert inkludera fler och göra så att färre hamnar utanför samhället. Det finns ingen som tjänar på en politik som ger de människor som har vårdbehov fängelse, som ökar den organiserade brottsligheten och som – dessutom – ökar användingen av cannabis i dagens samhälle.
Min stora förhoppning är att Sveriges ansvariga ministrar i de här frågorna, det vill säga Beatrice Ask och Maria Larsson, hade TV:n på igår och att de kommer styra kosan mot en mer skademinimerande narkotikapolitik snarast.
CUF Storstockholm on the rise
Det känns helt fantastiskt att, handen på hjärtat, kunna avslöja att CUF Storstockholm redan nu är på väg att bli just det jag utlovade när jag blev vald till distriktsordförande i februari: Den självklara mötespunkten för unga liberaler i Stockholmsområdet. Vi blir alltmer relevanta för vår egen målgrupp.
Det finns egentligen två utmaningar i distriktet.
För det första: att bibehålla det som är gott. Det gäller att vara medveten om att vi i distriktet har en del unika grundförutsättningar. Vi har en fantastisk kämparglöd. Vi har hög andel aktiva medlemmar. Vi vågar ta för oss men samtidigt är det alltid okej att tycka olika – det är en positiv stämning i distriktet som, precis likt vår politiska ingång, framhäver att ju fler som det går bra för, desto bättre. Kort sagt: Ingen behöver lida för att en annan ska må bra. Där är distriktet redan fenomenalt. Distriktsstyrelsen jobbar för att fortsätta främja medlemmarnas initiativförmåga.
För det andra: att förbättra det som inte varit tillräckligt bra. CUF Storstockholm har stundtals brustit i sin verksamhet på grund bristande kontinuitet. Stundtals hade vi under föregående år sjukt bra talare, såsom exempelvis när Mälardrottningens avdelning var värdar för en temakväll och filmvisning om Europas största bordell, vilket följdes av en intressant debatt om sexköpslagens vara eller icke vara. Men: för att i längden vara intressanta krävs att sådana aktiviteter uppkommer kontinuerligt. Inte för ofta, så det blir ohållbart att organisera dem eller så medlemmar helt enkelt tröttnar, och absolut inte för sällan heller. Stabilitet är vad som behövs, för att medlemmar ska lockas till oss.
När CUF på förbundsnivå lägger ner Ung Grön och Liberal, som alltid var en uppskattad återkommande kurs för medlemmar som vill lära sig mer om vår politik, så bildar CUF Storstockholm istället Kött på benen. Första kursen ägde rum den här helgen och vi hade 9 riktigt insatta och inspirerande talare på plats, bland andra Abir Al-Sahlani och Magnus Andersson
Nu planeras en slags fördjupningskurs i seminarieform vid namn Gröna Linjen där alla medlemmar är välkomna. Schemat är:
1 maj: Bostadspolitik
8 maj: Retorik och debatteknik
30 maj: Internationell miljöpolitik
De liberala torsdagarna, vår öppna mötespunkt fyllt av minglande, fikande, föreläsning och fri debatt, äger nu rum varannan torsdag och har alltid spektakulära talare. Kommande schemat lyder enligt följande:
26 april - Martin Borgs kommer och visar sin senaste film
10 maj – Fredrik Segerfeldt pratar om den liberala biståndspolitiken
25 maj: Liberal Fredag – Alexander Bard kommer och pratar om liberalism VS pragmatism. Cybercentern och CUF nationellt ska bjudas in
7 juni: YIMBY kommer och pratar om hur Stockholm kan bli en metropol och behovet av förnyelse i staden.
Utöver detta är vi mycket i media. Bland annat min och Alfred Askeljungs debattartikel i Aftonbladet från förra söndagen, min newsmill idag om franska presidentvalet och tidigare artiklar om avkriminalisering här och här samt Alfreds och min om det svenska skattesystemet.
Det som saknas är en kommunikationsplan för hur vi bäst ska nå ut med våra budskap; en ny sådan kommer klubbas på nästa distriktsstyrelsemöte, samt en hemsida – något som Sara Andersson, Linnéa Cedergren och Alfred Askeljung just nu ansvarar för. På hemsidan kommer ni kunna följa våra nyheter, vad som händer och läsa mer om vad vi tycker. Vi är även på gång att aktivera våra avdelningar genom ett projekt av distriktets styrelseproffs, Robert Aspegren. Distriktsstyrelsen är ett järngäng och det känns som att när vi alla druckit tillräckligt mycket kaffe och har tillräckligt mycket blodsocker från bondkakor ut i blodet, så fiskar vi idéer likt inga andra.
Nu fortsätter vi i samma riktning!
Byggnationerna i Albano får inte bli ett undantag
Stockholmsområdet växer snabbt – snabbare än till exempel London. Dagens Nyheter uppmärksammade i februari att länet kommer växa ännu snabbare än vad som tidigare väntats; år 2050 är vi ungefär 3 miljoner människor och det ställer höga krav på en välplanerad utveckling av hela Stockholm. Det är viktigt att våga tro på Stockholms utveckling och inte se oss som en mindre värdig storstad att få utvecklas än andra huvudstäder ute i världen. Vi började ju alla från noll.
Idag släpps ett nytt klipp om bygget i Albano – som kommer att bli Nordens största campus. Det talas om byggnationerna som ”en viktig del i utvecklingen av Stockholm som kunskapsregion” och Regina Kevius (bland annat stadsbyggnadsråd i Stockholms stad) säger att ”Stockholm ska vara en världsstad,, dit studenter och forskare söker sig för att plugga i och bo i”. Det här är bådar gott; när Stockholm blir mer attraktivt och vår tillväxt ökar så kommer vårt välstånd också utvecklas. Fler människor kommer kunna driva företag och göra karriär. Tyvärr hör vi sådana tongångar alldeles för sällan.
Jag och Robert Aspegren, distriktsstyrelseledamot och talesperson för CUF Storstockholm i stadsbyggnadsfrågor som även studerar stadsbygnad på Stockholms Universitet, stod häromdagen framför modellen av Stockholms framtid i kulturhuset och kunde inte göra annat än sucka. Så låga byggnader. Så mycket grönområden som försvinner. Allt på grund av en ovilja att modernisera och bygga på höjden.
Byggprojektet i Albano är svårt att inte välkomna; idag är det ett tråkigt och obebyggt område som ligger precis i anslutning till universitetsområdet. Däremot får det här inte bli något undantag. Stockholm behöver mindre jantelag och mer framtidstro. För handen på hjärtat vill vi väl hellre bo 15 våningar upp, än 15 stationer bort?
I Aftonbladet om kriget mot narkotika
Jag skriver idag i Aftonbladet att kriget mot narkotika måste få ett slut, tillsammans med CUF Storstockholms VU-ledamot tillika ekonomiska samordnare Alfred Askeljung. Det är oansvarigt av Beatrice Ask och Maria Larsson att driva en verklighetsfrånvänd politik, som varken ger färre missbrukare eller motarbetar den organiserade brottsligheten i Sverige. Som samhället ser ut nu vore avkriminalisering det enda rimliga.
Jag vill inte bo i LO:s Sverige
I den bästa av världar sysslar facket enbart med att värna den anställdas roll på arbetsmarknaden. Fackföreningsrörelsen håller sig borta från partipolitiken. LO skänker inte sina medlemmarnas pengar till Socialdemokraterna, och driver inga kampanjer i syfte att stärka desamma. Tyvärr är verkligheten en annan.
Socialdemokratin har gått från folkrörelse, till ett parti likt vilket annat som helst. Det är inte längre självklart för arbetarfamiljen från Värmland att vara en del av socialdemokratin och tillbringa sin fritid i Folkets Hus. Debatten har vänt. Dagens väljare vill framåt. Dagens väljare är individer och inte kollektiv. Det hade varit önskvärt för den politiska debatten om socialdemokratin också anpassade sig till den verkligheten.
Men det gör de inte. LO släpper idag sin kampanj Mitt Sverige – och lägger därmed oerhörda mängder pengar på att sprida en så negativ uppfattning om Alliansen som möjligt. Med i redaktionen för kampanjen sitter bland annat en förbundsstyrelseledamot från SSU. Kampanjen gnäller mest på hur det ser ut i dagsläget, ”orättvisor” och ”otrygghet” lyfts fram. Att LO ger 3 kronor till Socialdemokraterna för varje ny medlem – och än desto mer i valtider – gör inte heller saken bättre.
Facket säger sig motverka lönespridning och kritiserar när chefer i näringslivet har höga löner – men samtidigt drar fackpamparna in rejäla ersättningar. VD:n för fackliga Folksam tjänar till exempel över 6 miljoner kronor. Vi ska heller aldrig glömma Wanja Lundby-Wedins svinigt höga arvoden, eller Hoffas semester i Franco-styrda Spanien.
Det är inte fult att tjäna pengar – tvärtom är det alldeles för svårt i Sverige idag. Vi behöver fler rika! Vi behöver en mer flexibel arbetsmarknad, där unga och invandrare enklare kan ta sig in och få ett första jobb. LO:s krav på ännu tryggare anställningar och högre skatter på inkomst kommer inte ta oss dit – tvärtom. Den politiken kommer slå hårt mot ungdomar och invandrare, som därmed hålls utanför arbetsmarknaden. Förhoppningsvis är parollen ”Mitt Sverige” åtminstone inte kopplat till den uttryckta fientligheten mot utländsk arbetskraft (se exempelvis vaxholmskonflikten).
Fackföreningsrörelsen borde lägga pengar, tid och engagemang på att skydda sina anställda istället för att stötta ett svenskt politiskt parti som inte längre tycks ha någon rationell verklighetsuppfattning. Dessutom känns LO:s kampanj grå och inaktuell. Jag är övertygad om att det största problemet på arbetsmarknaden inte är att anställningarna är för otrygga – utan att lagstiftningen är ridig och baseraspå att människor inte ska kunna klättra och göra karriär.
Centerrörelsen ensam med att ta ansvar för ungdomars situation
Jag är verkligen stolt över att CUF Storstockholms partidistrikt Stockholmscentern har Per Ankersjö till ordförande. Igår skrev han en mycket bra debattartikel om cykling och idag har han granskat han SvD:s faktakoll, något som bland annat uppmärksammas av SvD:s Ledarblogg.
Att ge unga möjlighet att jobba till lägre löner är visserligen kontroversiellt, med tanke på att ungdomar i teorin förtjänar att ha ännu högre löner, men det är något som skulle ge många unga chansen att ta ett första kliv in på arbetsmarknaden. Det är alldeles för svårt att göra karriär i Sverige idag, och om vi ska kunna klättra in på arbetsmarknaden och göra den karriären behöver vi ett första jobb.
Jag är övertygad om att de flesta ungdomar (inte bara jag) hellre skulle få ett första jobb med lite lägre lön, än att inte få något jobb alls. En av de största anledningarna till att jag så övertygat brann för Centerpartiet i den senaste valrörelsen var just att jag visste att vi har de bästa förslagen. Centerpartiet tycktes vara ensamt om att både förstå och göra verklighet av faktumet att jobb skapas av företag. Sverige behöver konkreta förslag för att bryta den negativa trenden på arbetsmarknaden! Just därför är det väldigt ansvarstagande av Annie Lööf att driva frågan, som kritiseras från både Moderaterna och Socialdemokraterna. Jag har stor respekt för Damberg (S), men när han kallar ett förslag som bevisligen, både ur förnufts- och evidensaspekt, skulle ge tiotusentals ungdomar jobb för ”oseriöst” – så känner jag mig tveksam till Dambergs förståelse för ungdomars situation: Den stora frågan för ungdomar är inte hur bra jobben ska vara, utan att vi överhuvudtaget ska få ett jobb.
Att delar av den svenska fackföreningsrörelsen fortfarande är partipolitiskt hopkopplade till Socialdemokraterna år 2012 är orimligt, och vi behöver fler ideologiskt befästa opinionsbildare som Per som vågar ta debatten. Och om något ger ett tecken på brist på seriositet så är det när (S) och (M) vill fortsätta tvinga ungdomar att arbeta till höga löner, som nästan motsvarar vad en medelålders arbetslivserfaren gubbe eller gumma tjänar – som om det skulle vara en prioriterad fråga när vi idag har lika låg arbetslöshet som under 90-talskrisen…
Här kan ni hitta fler klokheter på samma tema
För övrigt…
… vill jag ge cred till Moderat Skolungdom som vill se utbildningsminister Jan Björklund (FP) som ny försvarsminister, med motiveringen att Björklunds politik snarare lämpar sig för försvaret än för skolelever. Dock är jag övertygad om Centerpartiet är det absolut bästa alternativet i skolfrågor – med vår starka övertygelse om att en skola där elevens kunskap, behov och valfrihet står i centrum också är den bästa möjliga sådana.
Än sen då? (om lööf- och löfveneffekter)
Om det är något jag fått höra ofta nyligen av vänner så är det: ”Varför kom det ingen Annie Lööf-effekt?”. Bara för att klargöra så vill jag vill aldrig vara någon falskt, idiotlojal partivän jag är alltid ärlig med vad jag tycker, men i det här fallet känner jag – helt ärligt – just precis så här:
Det är klart, att om vi jämför vi med de höjningar som tillkommit då Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt har tagit över som nya partiledare för Socialdemokraterna respektive Vänsterpartiet, så finns det en markant skillnad. Löfvens tillträde har verkligen gjort att fler fått förtroende för (S), och samma sak gäller för Jonas Sjöstedt och hans vänsterparti. Sanningen är precis såsom kritikerna säger: Annie Lööf inte har fått Centerpartiet att öka särskilt i opinionsundersökningarna. Men vad jag känner är bara: Än sen då?
Jag finner det tvärtom betryggande att Maud Olofsson inte var någon skandalpolitiker som katastrofen Håkan Juholt eller dumdristiga (men beundransvärt radikala) Lars Ohly. Maud har varit en fantastisk C-ledare som lockat många nya väljare till partiet. Situationen är långtifrån densamma när Annie tillträdde som när Löfven tillträdde efter skandalösa Juholt tvingades ge upp, efter såväl förlåt-mig-resor som krismöten med det beryktade Verkställande Utskottet.
Jag vill belysa någonting som Peter Wolodarski så klokt uttrycker i en söndagskrönika: ”De verkligt intressanta undersökningarna är inte de som noterar vad som hänt under en månad eller ett kvartal utan vad som inträffat i ett längre perspektiv.”
Vi ska inte vifta undan Centerpartiets låga siffror i opinionen, men vi ska samtidigt inte blunda för att det finns naturliga orsaker till att siffrorna ser ut som de gör.
Det hela är ganska simpelt. Annie talar just nu mycket idépolitik och väldigt lite sakpolitik, vilket förstås inte skulle hålla på lång sikt. Under 2012 kan vi dock inte vänta oss att få höra speciellt mycket sakpolitik, då vi inte har någon partistämma förrän 2013. Först då, när Centerpartiet format en ny politik och valt nya spännande profilfrågor, och dessutom röstat fram ett nytt idéprogram, kan vi vänta oss en ledning som driver Centerpartiets stora frågor med full kraft. Och det som i slutändan spelar roll på valdagen 2014 är inte huruvida det blev någon Lööf-effekt, utan huruvida Annie har väljarnas förtroende. Hur mycket förtroende inger det att börja uttala sig om saker som man inte känner till?
Jag tycker vi ska ta Wolodarskis uttalande om att de långsiktiga upp- eller nedgångarna faktiskt spelar mest roll i beaktande, innan vi drar förhastade slutsatser om partiers öden. Centerpartiet har en viktig roll som Sveriges frihetliga parti som vill bygga samhället från människan, som valfrihetens parti, som det realistiska miljöalternativet och som det humana social- och utbildningspolitiska alternativet. Sverige har sällan behövt Centerpartiet så mycket som idag och det tror jag att Annie på sikt kommer att bevisa.
Praktik i Europaparlamentet
Imorgon reser jag till Bryssel för att praktisera två veckor i Europaparlamentet! Det hela är en del av mitt 100-poängsprojekt, där jag skriver en uppsats om nationsstaternas makt i EU med fokus på Sverige. De två veckor som följer ska bli fantastiskt spännande, och jag ser verkligen fram emot att se vad som händer i maktens korridorer. Ni kommer kunna följa mina observationer, tankar och idéer på http://europaprojektet.blogg.se/
För övrigt ser jag även mycket fram emot den stundande distriktsstämman med CUF Storstockholm som äger rum 10-12 februari. Bubblan som jobbar med det praktiska inför stämman kollar på en lokal i Saltsjöbaden – vilket vore fantastiskt kul med tanke på den irritation som många känner inför att Centerpartiet växer sig allt större inom välbärgade storstadsområden.
Öppet brev till medlemmarna
Följande öppna brev skulle egentligen skickats ut till medlemmarna i distriktets facebookgrupp redan under söndagen, men då det misslyckades publicerar jag det här istället:
Angående Tobias avgång
Hej alla fantastiska medlemmar,
Tobias Gillberg avgick som ordförande för CUF Storstockholm under helgen, i och med att han numera är andre vice förbundsordförande i CUF. Han har gjort ett fantastiskt arbete och det har varit en ära att arbeta tillsammans med honom som vice ordförande i distriktet. Både distriktet och jag själv har växt mycket under hans ledarskap.
Men – Tobias lämnar knappast distriktet i otrygga händer. Till och med distriktsstämman i februari kommer jag vara tillförordnad distriktsordförande, och Sara Andersson som tidigare varit ersättande vice distriktsordförande tar platsen som tillförordnad vice distriktsordförande. Alla ledamöter sitter kvar, och Åsa Karlsson fortsätter som distriktets ekonomiska samordnare.
Under helgen har distriktsstyrelsen sammanträtt. Jag har presenterat mig själv och gett ledamöterna möjlighet att komma med synpunkter på hur jag som ordförande bör agera och vi har fattat en rad beslut för att förnya och förbättra styrelsearbetet. Jag vill ge cred till styrelsen som är engagerad och mycket kompetent samt ger mig det stöd jag behöver.
Detaljerna för vad vi beslutat om kommer presenteras på ett event längre fram – så håll i hatten och vänta med spänning tills ni får en evenemangsinbjudan.
Jag vill redan nu passa på att välkomna för er input – har ni synpunkter på hur jag bör eller inte bör arbeta, eller ge mig morötter eller piskor, vill jag att ni hör av er till mig. Likaså om ni har frågor, tankar eller övriga funderingar. Min förhoppning är även att ni vill välja mig som er ordförande på distriktsstämman i februari och att ni ska känna er tillfredsställda med mitt arbete och allt det engagemang jag lägger ner på distriktet.
Valberedningens information om nomineringsprocessen inför distriktsstämman kommer postas på vår hemsida http://www.stockholmsliberalerna.se/ under morgondagen.
Högaktningsfullt,
Simon Palme, er för tillfället mycket uppspelta och stolta tillförordnade distriktsordförande
Ett nytt kapitel
Det här är min rykande färska hemsida. Jag tänker inte utlova någonting om att blogga regelbundet, men då och då vill jag kunna publicera inlägg här. Kanske blir det länkar till debattartiklar, eller tankar kring mitt engagemang i Centerpartiets Ungdomsförbund. Eller helt enkelt spontana tankar kring sakpolitiska frågor. I ärlighetens namn hade det här aldrig kommit till skott utan Eddie Fernberg, min febrilt allmänbildade CUF-kompis från Örebro som mer än gärna ville hjälpa mig sätta ihop en hemsida. Ett stort tack till honom.
Under gårdagen tillträdde jag som tillförordnad ordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund i Storstockholm, efter Tobias Gillbergs avgång. En ny ordförande kommer väljas på vår distriktsstämma i februari – men tills dess är det alltså jag som leder distriktet tillsammans med den mycket kompetenta distriktsstyrelsen. Sara Andersson, Väsby, ersatte mig som (tillförordnad) vice ordförande.
Efter introduktionshelgen hemma hos mig i Hornstull fattade vi en rad beslut för att förnya och förbättra distriktet. Ni som är intresserade av detaljerna kan få mer information på ett CUF-event om några veckor. Tills dess är jag öppen för all möjlig input.
Ett sista tack vill jag rikta till Tobias Gillberg som under sin knappa två år vid distriktets roder gjort oerhört mycket för att förbättra distriktet. Vi har drivit en fantastisk valrörelse ihop och medlemmarna har lyst av engagemang i distriktet; ett engagemang som förvaltats på bästa sätt med Tobias som distriktsordförande. Nu hoppas jag kunna utföra ett lika enastående arbete – på mitt sätt.
